The first very basic thing I wanted to understand was: what is television? Finding: it’s actually not basic at all, but here’s my take..

Television = moving images with a business model

This definition separates “TV” from the broader term “video”, which would include all moving images available in all interfaces. TV is premium in contrast to all the free video that’s created and shared online. One might argue that a random video on YouTube has a business model, based on YouTube’s ad sales, just like any show on traditional free-to-air TV, but I still suggest there’s a slight distinction in that the ads are still not accepted by the viewer in the same way as in free-to-air TV.

Conclusion: television today is defined by the way it’s paid for, or rather, the reason it’s paid for. So what is it about certain moving images that makes us open our wallets? It seems like the answer is changing, and that the change is about to bring TV into the same paradigm as music. Maybe not so surprising – since the birth of www video has been following the development in music with a few years lag (for the simple reason that the files are bigger and requires more network power to distribute). However, let me give an example to make my point:

In a talk I had with Spotify last year, they said something that stuck in my mind à when developing the service, Spotify never saw iTunes (the dominant force in music retail at the time) as a competitor. Instead they saw themselves as a substitute to illegal downloads. The explanation is that consumers do not value content anymore. All songs available on Spotify + millions more are downloadable from torrent sites or streamable from YouTube. So why pay Spotify 10 USD / 99 SEK for something that I can get for free?

The answer: convenience

As a premium user, you do not pay Spotify for the access to millions of songs, but for a fantastic interface that helps me search, sort, share and bring with me everywhere. Content is not king anymore. Convenience is, and it’s heavily undervalued. A quick poll of my friends (varying degree of music interest) suggests that doubling the 99 USD one-size-fits-all price point would not by far cut the paying customer base in half (of course a real study would be needed to prove this point).

Back to television. Even here it seems like convenience is taking over as the primary user value, for the same reason as in music. All content is available for free somewhere, but getting it takes effort, knowledge and time. Erasing those hassles is clearly something worth paying for, and this insight is the basis behind the recently launched or updated TV-offerings from both Google and Apple. They are providing interfaces that help me search, sort, share and bring with me anywhere. Compared to Spotify, Apple and Google even go one step further, in that they aggregate content from multiple platforms, some of which are “free” (like YouTube and Vimeo) and some are “premium” (like Netflix and iTunes), but by charging a one time fee of 99 USD (as in the case of Apple TV), these solutions transform free content into a premium experience, based on the value of convenience. To create a solid user experience, Google has even formed an alliance with Intel and Sony to integrate hardware and software smoothly (Apple famously does it all in-house – ”if you are really serious about software, you should make your own hardware”)

Finally I want to recommend another premium TV service, for which I just signed up at 4.99 USD/month: Unblock US. It’s a VPN-free service that makes my browser believe that I’m in the US when I’m trying to access free online video from HBO, Hulu, Comedy Central etc (which is blocked outside of the US since foreginers are outside the target groups for the ads that finance the content). By helping out with this, Unblock US provides me with a premium experience, and hence transforms mere video into television.

PS: speaking of television, read this passive aggressive email I wrote (in Swedish) a few years back to the Swedish head of MTV Networks (that owns Comedy Central), when CC blocked the streaming of two of my favorite shows…

Hej,

Jag har följt Colbert Report och Jon Stewart via comedycentral.com sedan ett par år och blev rätt besviken när jag förra veckan utestängdes från websiten pga era krav som rättighetsägare i Sverige. Jag liksom de flesta av mina jämnåriga (programmens målgrupp mitt i prick) tittar inte längre på tablå-TV utan använder webben som kanal till vårt favoritcontent. Jag är lite förvånad att MTV, som har levt med min generation sedan 80-talet, inte förstår detta.

Som reklammedium är era pengar är sannolikt bättre spenderade på en lösning som streamar programmen till målgruppen on-demand, än på distributörsavtal med ComHem, Boxer, Viasat och gänget, som alla tappar abonnenter i de yngre åldersgrupperna. Via operatörerna tvingas dessutom de flesta som kan tänkas vara intresserade göra ett aktivt val att ”uppgradera sitt kanalpaket”, en tröskel som ytterligare fjärmar er från målgruppen. Ni behöver inte finnas i ”TV” för att etablera CC i Sverige.

Dessutom tror jag inte, trots CC:s starka varumärke, att ‘kanalen’ är speciellt relevant för den målgrupp ni är ute efter. Det folk pratar om (och länkar till) är ‘programmen’ – colbert, jon stewart, south park etc. CC som kanal är bara en begränsande struktur så länge varumärket inte representerar ett gränssnitt som gör det lättare, inte svårare, att komma åt och interagera runt programmen.

En annan sak som gäller Colbert och Stewart specifikt: Dessa är (trots sina komiska alibin) nyhetsprogram vars hela humor bygger på dagsaktuella referenser. Jag vet inte vilken fördröjning ni sänder med (iom att jag inte kommer åt kanalen) men på snacket i bloggosfären verkar det som att era motsvarigheter i andra länder ofta har en knapp veckas fördröjning. Detta minskar såklart programmens relevans ordentligt.

Hur som helst, jag hoppas få återse mina favoritprogram på webben snart. Via Sverige eller USA spelar ingen roll, men om inte ni rättighetsägare löser det lär fansen hitta egna och betydligt mer svårkapitaliserade sätt att komma åt programmen. Det vore synd.

VH

Henrik Evrell

Kalasjnikov, eller AK-47, är ett av världens mest spridda vapen. Sedan starten 1949 har över 100 miljoner exemplar tillverkats. Med dess böjda magasin och gevärskolv i trä, har den blivit en symbol för gerillakrig, uppror och revolutioner. Dessa vapen är en av de viktigaste verktygen i de väpnade konflikter som pågår runtom i världen, inte minst i Afrika, och är mycket uppskattade hos våldsverkare tack varje sin robusthet, pålitlighet – och inte minst sitt billiga pris. Wired har skrivit en mycket läsvärd artikel om AK-47:ans påverkan på modern krigsföring. 

Företaget Fonderie47 (knappa in serienumret 88112578) har en affärsidé som går ut på att bekämpa tillgången av AK-47:or i krigshärdar. Grundaren Peter Thums sätt att gå tillväga är smått genialiskt. Han köper upp begagnade vapen på de lokala marknaderna i konfliktområden och smälter ner dem. Fast inte riktigt helt. Ett par utvalda delar görs om till exklusiva smycken, som manschettknappar, örhängen eller ringar.

Smyckerna gör i samarbete med internationellt kända designers som Roland Iten och Philip Crangi och de har inte sparat på krutet (förlåt, var tvungen). De guld- och platinapläterade dyrgriparna betingar ett pris på 35 000 dollar och uppåt. För intäkterna köper de sedan fler begagnade vapen i Afrika, hittills har de på så sätt fått bort över 6 000 gevär. Förutom att dessa vapen de facto är borta, driver det dessutom upp priset på de krigsverktyg som finns kvar.

Det är fler än Peter Thum som förstått att bygga sitt företag på sociala värden. Köper du ett par skor från Toms Shoes i USA ger företaget samtidigt ett par skor till en behövande barn någonstans i världen. Hittills har över en miljon par delats ut. Till och med den stentuffa rapparen 50 Cent har insett den kommersiella styrkan i att ge människor möjlighet att hjälpa till. Med sitt energishot Street King har Queens-sonen lovat att ge bort en miljard (!) måltider till svältande barn. Sedan starten i våras har de via FN redan givit bort 3,5 miljoner mål mat. Dessa företag är tecken på CSR-begreppet har mognat, från att vara något påklistrat som ledningen har tyckt “verkar vara bra att ha” till att faktiskt vara en integrerad och fundamental del av affärsidén. Saltå Kvarn är ett inhemskt exempel, som går längre än de flesta företag för att minimera och kompensera för sin miljöpåverkan.

Uttrycket “du är vad du köper” passar lika bra in här som fickpluntan på Bajens bandymatcher på Zinkens IP. Ägaren av Fonderie47:s smycken får inte bara en en statussymbol att bära på cocktailminglet och känslan att bidra till en bättre värld – man framstår som en god människa. Likaså med ett par Toms Shoes på fötterna. Det pågående forskningsprojektet World Value Survey, med Ronald Inglehart i spetsen, visar just att ju högre levnadsstandard (mätt i BNP/capita) ett land har, desto viktigare blir livstilsmarkörer. Men vill människor bara boosta sina egon? Jag tror inte det. Däremot har vi, tack vare nya kollektiva, digitala fenomen såsom mikrolåntjänsten Kiva och proteinvikarspelet Fold.it insett att det går att hjälpa till utan att insatsen blir överväldigande. Ska man köpa ett energishot kan man ju lika gärna mätta ett barn på samma gång.

Fenomenet liknar mycket Groupon och andra rabatttjänster, där människor får köpa prylar billigare om de sluter upp tillsammans. Skillnaden är att värdet är utåtriktat, och kommer andra människor till gagn, istället för endast sig själv. Man kan inte rädda hela världen på en gång, men alla kan ta små steg åt rätt håll. Vilka steg tar du?

Jag tror att den här presentationen matchar väldigt väl med vad Johan beskriver och även om det finns gigantiska barriers of entry in på bankmarknaden så finns det inget, jag säger inget!, som hindrar delar av deras verksamhet att flytta ut från de stora bankhusen om de inte gör något.

Det är så intressant att ni måste läsa om det.

Idag fick jag ett par minuter av SVT-fame när Anne Lindström intervjuade mig angående varför Apple får så enormt mycket hype när de lanserar nya produkter. En inte helt enkel fråga att besvara på ett par minuter och ännu mer komplex att svara på i en kort notistext. Därför fyller jag ut lite här.

Vi brainstormade på kontoret och kom fram till att det finns ett antal punkter som är viktigare än andra när det gäller Apples förmåga att skapa hype.

Långsiktigt varumärkesbyggande

En av de direkta felaktigheterna i SVT-artikeln var att Apples förmåga att skapa hype skulle bero på deras överlägsna marknadsföringsstrategi. Det är inte så att den är dålig, precis tvärtom men det som verkligen är deras styrka är hur de under väldigt lång tid har byggt varumärket Apple. Marknadsföring är bara ett av verktygen de använder, det som verkligen gör de sticker ut från mängden och skapar sån hype är att de låtit varumärket vara drivande i varje del av företaget. Från produktens egenskaper, förpackningens design, utformandet av deras affärer, marknadsföringen till Steves fantastiska keynotes. Och säkert hundratals andra ställen.

Evolutionär utveckling

En underskattad och nästan bortglömd konst är att berätta en enkel historia för marknaden och dess konsumenter, en konst som Apple behärskar till fullo. Låt oss bara se på hur de under flera år berättat historien om iPhonen.

Konsistent namngivning

Alla modeller och telefoner har hetat iPhone. Det enda de har ändrat är suffixet, själva siffran som berättar vilken modell vi håller i handen. Varje modell utlovar därmed en evolution från föregående modell samtidigt som vi förstår ungefär vad vi kommer få.

Namnsynkad uppgradering

När man skapar en så enkel namngivningsstruktur som iPhonen har gör man det också enkelt att koppla den tekniska utvecklingen till nya modeller. Varje ny telefon utlovar en ny funktionalitet som i Apples egna ord ofta blir revolutionerande.

Uppdatering (Tack Tom för korrektionen)

• iPhone – ett helt nytt sätt att se på vad en mobiltelefon faktiskt kan vara.
• iPhone 2 – dina utvalda applikationer på telefonen via ett väldigt enkelt gränssnitt
• iPhone – nästa launch där namnet faktiskt inte ändrades men där Appstoren presenterades
• iPhone 3G – 3G! App Store lanseras tillsammans med 3G-funktionalitet.
• iPhone 3GS – En tydlig evolution av föregående modell.
• iPhone 4 – Skärmen tas till nya höjder och introduktion av Facetime i telefonen (som förvisso inte blev den succé som de hoppades)
• iPhone 4S – Introduktion av iCloud tätt integrerat till telefonen.

Man kan tycka det är banalt men att göra det så här enkelt att följa utvecklingen av en produkt är inte irrelevant. Vi som kunder älskar enkelhet mer än de allra flesta företag förstår.

Swim upstreams

Apple har gjort precis tvärtom mot i stort sett alla teknikbolag i Silicon Valley har gjort. De har skapat en walled garden kring sitt ecosystem av produkter och tjänster när alla andra strävar efter maximal öppenhet. De har varit knäpptysta med att läcka information när de flesta andra har accepterat transparens som ett modus operandi. De har bestämt sig för att tjäna pengar på produkter istället för tjänster istället för tvärtom.

Det här betyder inte det andra sättet är fel, det enda det säger är att Apple har valt sin egen väg och de har varit extremt skickliga att exekvera på den valda strategin.

Är det här alla saker som gjort Apple extremt skickliga på att skapa hype? Självklart inte. Men det är ett litet bidrag till förklaringen kring varumärket och kulten Apple.

The brand strength cube

As usual I was checking up on the latest news from Seth this week. At the same time a video made it’s way into my life stream. It might be against better judgement to post that video here but hey, you really really need to see it. I do not care that the reach and exposure increases.

This video from IT-consultancy Enabling is exactly what Seth Godin refers to as short term capitalism. In the short term this kind of chauvinistic, exposure increasing, potentially viral video might give them some benefits. But as Seth says, in the long run, this video will stay with them and only the management team can tell us if this is the legacy that they want to leave to the world. A company that diminishes women to dancing eye-candy in skin tight teddy underwear and that screams more three letter acronyms than what could fit in this classic MP3 about the consulting company that used to be another consulting company.

From a branding perspective this company has completely bought into the old but incorrect notion that all attention is good attention. That might have been true in the fast moving consumer good market of before but in our current connected and interactive world, this does no longer hold true. Especially not for companies that actually claim to sell complex value add IT consulting services. Today, any branding activities must be measured against the brand strenght box at the very top of this post. This company has certainly succeeded in two dimensions, reach and differentiation. About 13k views on Youtube is actually quite good for a small consultancy and they are certainly different from any other IT-consultancy. The question is whether the difference is something that is good for business because in the third dimension, relevancy, they have completely missed the target in my honest opinion.

Beware the first time that they meet a female IT-manager that don’t buy into BLING.

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_highest-grossing_concert_tours

Swedish pop culture journalist Fredrik Strage wrote a brilliant article in 2009 about ”No Homo” – at the time a trendy phrase to insert in rap lyrics that could in some way be mistaken to indicate the rapper being gay (to clearly manifest that he’s NOT…). The thesis was that hip hop used to be so straight-up macho that no such ”clarifications” were needed, but that flirts with adjacent and more androgynous genres like pop and electro had infused hip hop with neon colors, earings, autotune and other not-so-macho attributes. Also, the hottest stars (Wayne, Kanye, Drake) were all of a sudden as much ballad singers as rappers. Super confusing for fans of course – was everyone turning… God forbid, No Homo! This 2009 shot of NY rapper Cam’ron (”pioneer” of the No Homo concept according to Strage) might work as an illustration..

Now to the point. The logic continuance of the trend from macho to confusion is of course for hip hop to ”come out”. First was Nicki Minaj who came out openly as bisexual in 2010. The outing clearly gave Nicki’s career a boost by adding more edge to her already non-conformative image. However, she stated repeatedly in interviews that it was ”harder to imagine an openly gay male rapper being embraced”.

But now that’s sort of what’s happening. For his recent major-label debut, mixtape / underground star Lil B chose to name his album, quite bluntly, ”I’m Gay”. Leeks of the album’s title stirred up an enormous discussion in hip hop media – progressive rappers have almost competed in praising it as a milestone, while others apparently want to see him dead. Indisputable though, GAY gave a huge boost to Lil B’s hype and almost made him a household name before his first album was even released.

Interesting thing though: Lil B is not gay. He’s declared so himself in a number of interviews and on-stage performances the last couple of weeks. Also, the album does not even talk much about sexuality, gay nor straight. I’m Gay is just a provocative title, nothing else. So, the simple conclusion: in only two years GAY in hip hop has evolved from big no-no (or maybe denial..) into a selling point worth faking. In hip hop’s endeavor to win over everything from Emo to Ibiza, embracing GAY is necessary to break out of its traditional boundary. Or should I say closet…

Så här skriver de själva om initiativet.

24 Hours Live. Exactly what it sounds like. Göran Adlén and Johan Ronnestam, two of Swedens most prominent speakers on future trends and communication have decided to chat away about trends, communication, design, technology, the environment, the world and much more for 24 hours without any sleep or pause. NO SLEEP – NO PAUSE!

And it gets better – Robin Danehav, one of Swedens most hired thincasters (thats another word for using the Internet to broadcast video online) will make sure you can follow the event where ever you are in the entire world.

The event will be broadcasted live as well as performed on stage at Clarion Sign Hotel in Stockholm, Sweden. Mark the 6th and 7th of May 2011 in your calendars. Ah, almost forgot. If you’re on Twitter. Use the #24live if you wanna tag along.

”Vad händer när allt som kan ha nytta av att vara uppkopplat är uppkopplat och mobilt?”

Den här frågan är inte så enkel att svara på som man kanske tror. Forskning från Ericssons researchavdelning visar att vi som människor ser mobilt som en förlängning av den värld som var uppkopplad med sladdar, dvs. vi begränsar vår perception till stationära datorer och laptops när vi funderar över vilka typer av tillämpningar man kan tänka sig. Vi har helt enkelt inte som människor förmågan att abstrahera vad det innebär när en tvättmaskin är uppkopplad. Eller din väckarklocka. Eller en hiss.

Bara som ett exempel, vad skulle en uppkopplad tvättmaskin kunna göra? Att vara uppkopplad är att samma sak som att ha tillgång till information och data. Väldigt mycket data. Vilken data skulle kunna vara relevant för en tvättmaskin? För att svara på den frågan måste vi tänka som en tvättmaskin vilket kan vara lite lurigt med tanke på att vi som människor varken har trumma eller fack för sköljmedel att bry oss om. Men låt oss säga att tvättmaskinen har full tillgång till elpriserna på Nordpol. Då skulle tvättmaskinen kunna starta när elpriset är som lägst på natten men samtidigt ha koll på att den skall sluta tvätta innan klockan ringer på morgonen så vi hinner hänga tvätten innan vi får till jobbet eftersom den givetvis är kopplad till din väckarklocka. Samma väckarklocka är givetvis också kopplad till trafikdata och räknar ut att du måste gå upp 30 minuter före din vanliga tid eftersom det är kö på Essingeleden. Det här leder till att tvättmaskinen måste starta en halvtimme tidigare än vad som vore optimalt. Hur vet din väckarklocka hur lång tid det tar för dig att åka till jobbet? Din bil är givetvis uppkopplad och räknar ut standardtider för hur lång din pendling till jobbet är.

Vad det här egentligen innebär är att alla prylar helt plötsligt inte bara gör ett jobb i sig självt utan de surfar snarare runt på ett hav av data där varje pryl själv kan avgöra vad som är relevant för att optimera det jobb de skall utföra för att förenkla ditt liv. I den här världen exploderar datamängderna som kommer att skickas i de mobila nätverken och därför är Ericsson givetvis extremt intresserade av att förstå vad som händer när saker blir uppkopplade.

Igår körde Ericsson ett seminarium runt den här frågan och jag ger er helt enkelt min egen lofiversion av inledningsanförandet.

För en mer polerad version, titta på Ericssons sida.